Om

Om författaren:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kom till London första gången med ett propellerplan från Bulltoftasommaren 1968. En resmässigt oerfaren tonåring som hört så otroligt mycket om ”Swinging London” och måste dit för att jaga klubbar, skivor och böcker.Och visst fanns det ”swinging” där från det aldrig sovande Piccadilly Circus till musiklubbarna och Carnaby Street. Jättekul och spännande förstås, men plötsligt upptäckte jag att det också fanns ett annat London.

En kulissvärld som lockade

En dag åkte jag med en stadstur som reseföretaget ordnade och som drogöver de viktigaste sevärdheterna som Big Ben, Westminster Abbey, Hyde Park och som avslutas på puben ”Dirty Dick’s” strax intill Liverpool Street-stationen. Men eftersom det här var 1968 och jag inte vartillräckligt gammal för att beställa något på puben och där dessutom var så trångt att man knappast kunde röra sig och i den täta ciggarrettdimman än mindre se någonting så smet jag ut på gatan igen. Gick en bit och svängde in på något som hette Artillery Lane. Ytterligare några hundra meter in i det som jag senare fick klart för mig kallades Spitafields förändrades världen. Plötsligt befann jag mig i en kulissvärld som jag bara sett på film och television. Smala gator, småkusliga alléer, spännande prång och hus som bara ”inte kunde finnas”. Minns att jag gick in i en fish and chips-butik, som då fortfarande var vanliga i London, och att den korpulente mannen bakom disken efter att ha frågat lite om mig började berätta om East End. Om att det var här som Jack The Ripper hade härjat, om att det var här som Elefantmannen bott (Vem nu det var frågade jag mig?), om att det var här som de berömda gangsterbröderna Kray härjade men också att det var här som Londons trevligaste människor bodde.

 

Första gatunamnskartan 1799

Och från den dagen ändrades också min syn på London. Visst var staden”swinging” och trendig, något som den lever upp till än idag, men dess storhet var förstås dess historia eller snarare dess oändliga historia.Och det var förmodligen det faktum att man började gräva i stadens historia, både i stort och smått, som gjort att London aldrig har varit ens nära att släppa greppet om mig.Hela tiden hittar man nya och spännande infallsvinklar på staden och detkänns alltid som att gräva i en oändlig, men underbar sandlåda där gruskornen är spännande pusselbitar som fogas samman till berättelser.London är stort, det behöver man bara vistas där några dagar för att fatta eller ännu enklare konstatera med hjälp av en karta. Den första kartan i form av gatunamn och adressnummer gavs ut redan 1799 av Rickard Horwood.

 

Inte farligare i London...

På den här webbsajten har jag försökt sammanställa Londonhistorier av mer eller mindre välkänt slag. Jack The Ripper är förstås en mycket välkänd men okänd person. Men hans svenska anknytning till Elizabeth Gustafsdotter något mindre känd. Varuhuset Harrods är ett måste för de flesta turisterna i London, men dess historia inte så känd och inte heller Madame Tussauds skräckkammare är särskilt omtalad historiskt sett. Att det också finns en svensk spion, Ernst Waldemar Melin, som avrättades i Towern så sent som 1915 är säkert totalt okänt för de allra flesta londonfararna. Och om ni tycker att det blir kusligt ibland och att London kanske får ett mörkt skimmer över sig så tänk på detektiven Sherlock Holmes ord till sin kollega doktor Watson: ”Jag påstår, Watson, byggt på min egen erfarenhet att de mörkaste och mest kusliga alléerna i London, inte har ett värre syndaregister är den ljusa och vackra landsbygden!

 

Tomas Gustavsson